Ligger och läser Haruki Murakamis bok "Vad jag pratar om när jag pratar om löpning".
En ganska intressant läsning om hur han gått igenom livsförändringar och vad han idag tycker och känner om allt som varit. Han berättar hur han uppfattar sig själv, hur andra har uppfattat honom och hur livet format och utvecklat allt runtomkring honom. Förutom att bli författare blev han också en löpare. Han skriver mycket om löpningen han började med vid trettio års ålder och hur den hjälpt honom att hålla sig frisk och hel, hur den hjälpt honom att ta ut ilska, hur den gett glädje, hur den stärkt honom men också vilken kamp det varit att fortsätta. Det är intressant att höra hans tankar och se energin han lägger ner på att springa alla dessa lopp. Att i princip varje dag gå ut och springa.
Man blir imponerad. Men samtidigt säger han att alla är bra på olika saker, att löpning inte alltid passar alla och att man inte kan tvinga sig till att fortsätta med något man inte gillar.
Jag brukar ju också vara ute och springa. Dock har det inte blivit så regelbundet som jag kanske velat. Men i perioder älskar jag det, och det är sant att ju mer man vänjer kroppen, desto roligare blir det. Men sen går jag och blir sjuk, tappar gnistan och det tar ett tag att komma tillbaka. Eller som nu när jag varit utomlands i två månader. Började dock bra i Miami, men så fort jag kom till Hawaii var det roligare att vara ute på kvällarna, sova på morgnarna och lapa sol på dagarna. Samma i NYC, enda skillnaden att jag mest promenerade runt i stan på eftermiddagarna. Är väl i och för sig inte dålig motion med flera timmars promenad per dag, men känner nu att jag ändå saknar löpningen. Känslan av att anstränga sig.
Blir till att sätta igång igen bara denna förkylning lagt sig. Komma tillbaka till vardagen. Semestern är ju trots allt slut nu. :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar